Sessan

9/3 - Del 2

..heter en bok av Kay Pollak som jag själv inte läst, men hört talas om. Denna resa har hittills präglats väldigt mycket av möten och nog har jag blivit lite rikare som människa!

Distanskursen i organisationpsykologi gav möten med helt nya människor och det var otroligt givande. Vi gjorde flera grupparbeten och min lilla grupp arbetade snart upp en egen identitet och stämning - det är verkligen fascinerande med grupper och de tillhörande socialpsykologiska processerna! En av våra uppgifter var att identifiera vad ledare kan göra för att ge medarbetarna energi, och en av sakerna vi kom fram till var att jobba för att skapa en heterogen grupp. Det vill säga, aktivt sträva efter att hitta personer med olikheter och stimulera till att ta vara på olika kompetenser. Ganska snart insåg vi att det faktum att olikheter berikar inte bara är en myt, utan kände oss själva väldigt träffade, då vi fyra kvinnor i olika åldrar, från olika platser och med olika bakgrund och livssituationer kände att vi blev väldigt stimulerade av mötet med varandra. Tack Bodil, Marika och Trina för bra teamwork! :)

När jag lämnat Östersund och bytte från tåg till buss i Ljusdal såg jag en kvinna med Kay Pollaks bok i handen och var tvungen att kommentera att jag tyckte det verkade som en spännande bok. Vi började prata och det visade sig att denna kvinna, Anna, hade sett mig på tåget från Sundsvall till Östersund dagen innan! (Hur stora är oddsen??) Vi hade ju massor att prata om och pratade hela resan till Hudik om chefskap, medarbetare, gruppklimat, organisationsutveckling, coaching, utbildning, människor, möten etc... Också detta var ett otroligt givande möte, med en människa som påstod att jag inspirerade henne (redan på första tågresan, fast vi då inte alls pratade utan jag bara växlade ett par ord med två andra) och som gav mig massa inspiration tillbaka! 

Nu är jag tillbaka hos mormor i Hudik och glädjer mig över att jag lyckades tjuva in mig på grannföretagets internet (tack till trådlöst nätverk!). Även att umgås med min mormor är att växa genom att mötas. Ju äldre jag blir, och ju äldre hon blir, så förändras vår relation. Hon är ju en gammal dam med mycket livserfarenhet och hon har mycket att ge. Samtidigt känner jag att jag kan he henne mer, eller kanske på ett annat sätt, nu när jag inte bara är "barnbarn" utan också hjälper henne mer och mer praktiskt och nära, men också att hon kan prata med mig som ung vuxen och inte just barnbarn. Jag vet att hon är jätteglad över att jag är här och att hon verkligen uppskattar det. Och faktiskt, jag känner att jag växer av det. Vi växer båda två i relation till varandra. Det känns fint. :)